Att vara deprimerad, att gråta, "slösa" tid på saker som inte ger något osv.... ingår inte i mansrollen.
Alla vet ungefär hur man bör vara, och vad som - egentligen - händer.
Vi kan ta några exempel som målar upp en bra bild av hur tankebanorna är:
E-type, var (kanske är fortfarande?) relativt populära enl. försäljningen av skivor, men socialt hör man nästan aldrig någon säga att musiken är bra, eller ser skivan på hyllan, eller låten i en playlist på spotify?
Ett annat exempel kan vara, näthatet? Lustigt hur ärliga människor blir när dom inte kan identifieras ....
Eller en blogg, som jag, här och nu, sitter och skriver på. Mestadels för att någon enstaka person där ute får nytta av det jag skriver, samtidigt som jag får ur mig det ena och det andra, istället för att "belasta" min bekantskapskrets.

Visst kan det vara bra att vara disciplinerad, rutinerad, eller bäst sagt - stabil som förebild inför barn.
Men mellan vuxna människor, en man som aldrig någonsin gråter, har uppenbart en hjärnskada.

Allt har sin anledning ... varför jag drog på kranen igår var för att tankarna gick till min far, som aldrig lät oss träffas, och som tog självmord i en överdos piller .... hittades på en parkbänk i stockholm och dog av ödem, så uppsvullen att han inte rymdes i en vanlig kista.

Livet är hårt, och är som det är, man måste få utlopp för sina känslor på något vis för annars går dom åt fel håll ... den som inte förstår det, är .... ja... som sagt...