Inatt var jag helt övertygad att det var något allvarligt fel på mig. Fick yrselattacker samtidigt som jag började domna bort, andningen blev även apné-liknande - men mkt längre såklart.

Efter ett antal svimfärdiga tillfällen, så blev det bara ännu värre... slutade med att jag blev alldeles kallsvettig och knäsvag, även synen var suddig och var otroligt svår att fokusera.
Jag hyperventilerade ingenting iaf, eller fick total panik. Men jag var panikslagen bortom den kontrollerade andningen och behärskningen.
Ringde 112 samtidigt som jag tänker "dom kommer inte hinna hit innan jag svimmar eller dör".
De kommer med ambulans och hämtar mig efter 40min.
Väl inne på akuten .... visade det sig efter 4 rör med blod och 3 ovanligt plågsamma stick att det faktiskt inte var ett enda fel på mig, ingen infektion, perfekt vätskebalans, perfekta värden - även för sköldkörtelhormon.

Jag hade alltså panikångest ... det är fortfarande svårt att förstå, jag får helt enkelt läsa på en del om saker som kan hända och använda uteslutningsmetoden för att eliminera den psykologiska effekten jag kan ha på mig själv.

Detta har aldrig hänt mig, trots massvis med droger och otroligt mkt sämre förhållanden. Men nu när allt är perfekt? Då ... vissa saker måste man bara släppa, och detta är en sådan känner jag. Kommer aldrig förstå varför.